Tuesday, August 07, 2018

Fimm Fiskisögur

Fimm fiskisögur - av Kristín Bjarnadóttir

Starafugl 1. maj 2018:   http://starafugl.is/2018/7886/

Starafugl är nättidning som Eirikur Örn Norðdahl startade för ett antal år sidan
och publicerar lyrick, essäer och intervju med författare.

Saturday, July 07, 2018

Andra tystnaden


jag söker dig vid ett vattendrag,
som låter rinnande låter som det är
utan uppehåll

jag söker dig vid spegelsjö
när vinden lagt sig
jag söker dig som låter morgon
när fiskarna bryter den släta ytan

jag söker dig i havsbandet bort om alla
läten bortom stilla drömmar
söker dig så ohörbar

Första tystnaden


[Tyst - jag talar
Tyst - jag skriver
Tyst - jag tänker]

säg inget, skrik inget
börja inte nu
inga maskiner nu

nej inte ens den elektriska tandbörsten tack

Stäng av kylskåpet
det brummar stäng av
motorvägen den tar
livet av mig och massor
med andra människor

Varför måste du sätta fläkten på när du
kokar vatten!

Tystnad - hur går det till?

Jag läser om Albanien på Envar Hoxas tid.
Om hur det kunne vara så tyst. Hur de som var med beskriver processerna. Extra tydliga blir konsakvensen av "misstag" när det gäller de förtroendevalda i Kvarteret i Tirana. Hur en minister kunde över en natt förfandlas till "folkets fjände". I bland på grund av en utsaga. I bland på grund som var svårbegriplig för alla, men det kunne gå till så att man var omplacerad för att åta sig en omöjlig uppgift som redan var dömd till att misslyckas.

I Peter Kadhamamrs intervjuer med anhöriga till de som dömdes till döden som "Folkets Fjände" under kommunisttiden går det verkligen att ana hur "Största (o) möjliga tystnad" var förutsättningen för det totalitära systemets överlevnad.

Det var inte bara den personen som utsattes för kritik - som ofta ledde till fängrlse exil eller dödsdom -, och dennas släkt som var utsatt. Det fanns de ingifta i familjen som ställdes för valet: Partiet eller datter till "folkets fjände". Det finns de som berättar om detta från båda sidor. -  Han kysste mig på pannan, som jag vore ett barn, berättar en kvinna: - Då visste jag att han tagit ett beslut,  att skulle lämna mig. En dag kom han inte hem. Senre kom det skilsmessopapprer.

Man talade inte om politik i hemmet. Man frågade inte vad som blev av vänner och deras familjer som försvann. Det berättas det om år och åter igen, bl.a. av barn till ministrar ohc andra högt uppsatta i kvarteret. Det gick inte att fråga sin pappa. Det fanns avlyssningar över allt och alla spionerade på alla. Tystnaden var en överenskommelse för att överleva. Det kunne kosta en dyrt att hälsa på en medlem i familjen till en "folkets fjende".

Råkade man se en familje föras bort från sitt hus så vände man sig bort. Frågade inget. Det fanns särskilda sammankomster för "kritik" och utfrågning och lika så för att läsa upp dommar. Att applodera en dösdom för att visa sitt stöd för Partiet var det alla skulle göra. I bland applåderade även de dömda ock dennas familj även om det inte hadde mera att förlora.DEt är rysande märklig läsning, Kadammers bok Vi som var så Lyckliga (2017) med undertiteln Liv och död i en kommunistisk diktatur.

Här finns det även intervju med författaren Ismail Kadaré (sid 162). Man kan undra hur han klarade sig med sina tydliga allegorier. Han berättar här lite kort om Envars reaktioner och beslut, samt samarbete med hans fru, och hur de "mest fruktansvärda anklagelser, som att jag var bourgeoisiens agent och liknande verkade som vaccin. Dessa anklagelser virvlade runt -  och ändå fängslades jag inte! Jag vande mig, de andra vande sig." Och han berättar hur Envar Hoxa höll med säkerhetspolisen och polisbyrån när han samtalade med dem, men förhöll sig helt annorlunda i mer liberala kredsar, där sa han att "man måste ha överseende med författare eftersom de inte förstår bättre.

I andra delen av boken drar författaren med hjälp av intervjuer, upp två paralella tendenser inom Albanien på sextiotalet och sjuttiotalet, å den ena sidan "absolut renhet" (Albanien proklamerades som världens första ateisiska stat, och man avlegsnade gradbestämmelser i det militera och markerade att hierakier inte skulle finnas), och å andra sidan uppmuntrade Envar Hoxa i ett berömt tal på universitetet, att partiet skulle uppmuntra den musik som ungdommen tycket om och nationens orkestra tilläts även spela utländsk musik.

"Det var en tid av djärv nyfickenhet" konstanterar Kadhammar och följer upp med berättelse av Fatos Lubonja, son till Todi Lubonja, medlem i centralkommittén och chef för televisionen.

Fatos berättar att under det sista året på gymnasiet när en vän till honom, Mado, föreslår att de går och tittar på en politisk rättegång: "De ska döma en kille till sju år, han har pratat mot regimen på grund av majsbrödet". Landet var så fattigt att det inte fanns tillräckligt med säd till bröd och den killen hadde sagt något i stil med att majsbrödet vi äter är till för grisar, inte mmänniskor ... Det kallades agitation och propaganda mot socialismen. Fatos berättar vidare om situationen och tar ochså ställning när han säger: "Vi fick gå in och höra när de läste upp dommen. Den var på tre år vilket var helt okej för det var minimistraffet för agitation och propaganda. "


***

Thursday, June 07, 2018

Með kveðju frá Battambang i Kambodiu

Úr dagbók í júni 2009 - frá Battambang.

Í ár dansa ég ekki tangó í Tylösand miðsumardagana eins og undanfarin ár, því ég er með á þriggja vikna ljóða og bókmenntadögum í Phnom Penh, Battambang og Siem Reap.

Það er mikið ævintýri að bruna um á rúgbrauði í Kambódíu með vinkonum, öðrum skáldum, þ.e.a.s. Önnu Mattsson, Marianne, Hönnu, Aþenu og Jóanes frá Færeyjum sem kann Tímann og vatnið utanað, enda sjómaður á Patreksfirði á árum áður. Við lesum upp hér og þar og höldum workshops í creativ vriting fyrir börn. Stundum skiptir hópurinn sér, eins og í gærmorgunn hér í Battambang þegar sum okkar lásu upp og tóku þátt í umræðum á kennaraháskólanum en við Marianne byrjuðum daginn með áhugasömum littlum hóp í menntaskóla hér í bæ.

Flest kambódiönsk skáld syngja ljóðinå sín eða kveða ... það eru til 63 slík lög og efnið ræður hvaða lög eru viðeigandi, allt eftir því hvort um sorgarljóð, gleðiljóð eða lýsingu (t.d. landslagslýsingu) er að ræða. Á khmer málinu er ort samkvæmt hefðbundnum háttum, annað þekkist ekki, eða er litið á sem mistök. Í besta falli sem "sögu" þegar við útlendingar komum með okkar prósaljóð og frjálslegu form. Kambódíönsk ljóðskáld hafa 54 hætti að velja milli.

Í dag lásum við upp í cirkustjaldi, listaskóla fyrir 400 börn hjá frönsku samtökunum Phare Ponleu Selpak, (= Ljós listarinnar). Norrænir höfundar og Kambódíanskir skiptust á að lesa og þess á milli skemmtu cirkusskólabörnin og tónlistarskólabörnin.

Það var á mánudaginn var sem við komum til Battambang eða Batt Dombong sem þýðir glatað prik. Og síðan hefur verið dekrað við okkur því aðstandendur hátíðarinnar hafa séð um heimboð á hvern kókoshnetubúgarðinn eftir annan. Skyndilega er maður komin í kókoshnetupartý á einu hlaðinu með Buddha i forgrunni og nokkrar hænur og kýr bakvið fjölskylduna. Við drekkum safann beint úr nýhöggnum kókoshnetum og borðum jackfrut og annað lostæti. Engin takmörk virðast fyrir hvað fólk hér getur búið til af kókosréttum. Í gær fengum við t.d. sælgætisrétt í desert, búinn til úr þremur tegundum af kókoshnetum; gufusoðinn og borinn fram í bananapálmablöðum. Það var í hádegisboði heima hjá kambódíönskum rithöfundi og fjölskyldu hans. (Þau komust af vegna frakklandsdvalar á Pol Pot timabilinu).
Fyrsta kvöldið stigum við út úr rúgbrauðinu á leið úr kókosveislunni og brugðum okkur í skondið ferðalag í sólarlaginu, á farartæki sem kallað er lorry. Það er einskonar sleði sem gengur fyrir eigin mótor og rúllast eftir til þess gerðum brautarteinum. Þannig komumst við í heimsókn í enn eitt sveitaþorpið með veitingahús við sporin. Tveir lorrysleðar dugðu fyrir hópinn og smástrákar stjórnuðu vélinni (með aðstoð fullorðins) og kepptust om að sýna okkur allar kúnstir sem þeir kunnu, fimleika í loftinu þegar þeir stukku af brú oní á sem við stoppuðum við.   

Í morgun, var farið með okkur í kynnisferð til Wat Eik, sem er fræg pagoda hér í nágrenninu eða á Eik Phom. Lítil drengur kom til okkar strax og við stigum út úr brauðinu, á að giska 10 - 12 ára. Það tók mig smátíma að átta mig á að hann var í vinnunni, ekki betlaravinnu, heldur seldi hann reykelsi þeim sem vildu og voru á leið í bænahús Buddha. Hann tók auk þess fimlega að sér leiðsögumannshlutverk sem hann byrjaði með að benda á táknrænu myndirnar og segja sögur þeim tilheyrandi. Ein var þó um hann sjálfan og Anna sem talar Khmer efaðist ekki um að hann segði satt þegar hann lýsti hvernig hann varð foreldralaus og lennti í að hætta í skóla - þegar pabbi hans dó - til að sjá fyrir sér og þrem yngri systkinum sínum. Mamman horfin til Phnom Penh í atvinnuleit. En við trúum því tæplega að han sé fjórtán ára eins og hann sagði, svo lítill vexti! Hann heitir Kun og kom mér (og líka Önnu og Marianne) á óvart þegar hann sagðist vilja að ég yrði mamma sín. Ég sem tala ekki einu sinni khmer! Hann var natinn við að gefa mér persónulega leiðsögn um svæðið. Þegar ensku frasarnir dugðu ekki lengur túlkaði Anna.

En þannig er það. Þannig bera börnin sig að  við að leita að "fadder" í þessu fátæka margmeidda landi.

Kun hafði heyrt talað um franska listaskólann og cirkusinn þeirra. Hann ljómaði þegar Anna nefndi Phare Ponleu Selpak. Það er bara svo langt í burtu, sagði hann.

Hér er klukkan að ganga miðnætti, 7 tímum meira en á Íslandi og háttatími er um kl. tíu. Í fyrramálið vekur haninn mig örugglega kl. 5.00 þá hann byrjar að gala hér í bæ.

Eftir morgunmat verður haldið til Siem Riep, um fjögurra tíma rúgbrauðsferð og næstu daga munu skiptast á upplestrar workshops og sightseeing, með heilum dag í Ankor Wat. Á sunnudag er áætlunin til baka til Phon Penh.



Wednesday, June 06, 2018

Hemma här - en poesifilm



Hemma här   

Poesifilm av Jarmo Väyrynen och Kristín Bjarnadóttir 2018
I samarbete med fotografen och filmaren Jarmo Väyrynen har poesifilmen
Hemma Här blivit till.
En kortfilm som bygger på fragment från dikteposet Því að þitt er landslagið / Ty dit er landskapet

klika på: Hemma här  då kommer du till youtube link.





Sunday, May 20, 2018

Vad har hänt/hvad hefur gerst


Laugardaginn þann 14. april var ég gestur hjá Finnlandssænska Félaginu í Gautaborg og las ekki bara ljóð eftir sjálfa mig, heldur ölu fleiri eftir Elísabetu Kristínu Jökulsdóttur og Lindu Vilhjálmsdóttur.


Hér er ég í góðum félagsskap eftir bókmenntadagskrána, med þessum frábæru finnsku höfundum: 

fv. Johanna Holmström Runebergspriskandidat 2018 (Själarnas Ö), Kristin Bjarnadottir, som berättade om poetiska röster från Island och längst till höger, Carina Karlsson, nominerat till det Nordiska Rådets pris 2018 (Mirakelvattnet, Algot).

Från Eddan till UNESCO 
link till en jubileumsartikel i Skrået förra året, där jag tar upp iden om att få Litteraturstaden Göteborg på kartan.

Saturday, July 08, 2017

CV history en 2017



Kristín Bjarnadóttir is an Icelandic writer, poet, producer, journalist and former actress. She is born on the north coast of Iceland, now living in Gothenburg, Sweden. She graduated as an actress from Odense Teater Skuespillerskole, and worked in theatre for two decades, in Denmark, Iceland and Sweden. Tango came into her life in 1996 and her texts about dance have been published in the Icelandic literary magazine Tímarit Máls og Menningar and in the Swedish magazine Danstidningen. In her poetry she seeks the simplicity and the rhythmic sound of spoken word. Her book of narrative poems about the Argentinean tango, Ég halla mér að þér og flýg (I lean against you and fly), was published in Icelandic in 2007 and in Swedish in 2009. She has been giving readings in collaboration with different musicians, specialized in tango, among them the Argentinian bandoneonist and composer Carlos Quilici and the guitarist and composer Jorge Alcaide. She has been a queertangoactivist in Gothenburg since early 2012 – organizing practicas and giving lessons – as well as being tango DJ.

In the 80´s she wrote for the stage, monologs and short plays (for one of those she resaved a price for in a competition hold by the National Theater in Iceland  1985). But her focus was mainly on prosa-poetry for stage and audio; she made a serie of programs for Radio with own texts. One of those project focus on live at fish fabric in the harbor of Reykjavik and on a trawler, with inspiration from the living language only spoken by the fishers. (Placespecific texts that are hard to translate).

Kristín began to publish her poems in magazine’s and anthologies’ already in the end of 70´s and at the same time she was translating poetry of female Nordic writhers, aside her work in theaters in Iceland. Her own texts from those years are not to be found in books, except anthologies, only some of her translations and journalistic work: Just try it (1985, Reykjavík), about women in typical mail jobs. The same year she moved to Gothenburg. She worked in theater of Gothenburg City for a for a short while, and then she studied Literature and Philosophy at the University of Gothenburg. Until 2008 she continued working as a freelance journalist of culture for the biggest newspaper in Iceland: Morgunblaðið, as well as writing for the Swedish magazine Danstidningen in Stockholm.

While living away from Iceland again, her first book of own poetry finally came (Því að þitt er landslagið, 1999, Uglur&Ormar, Reykjavík). Narrative Poems rebuilding the landscape of longing away as a child and longing back as an adult. And about the struggle of finding one self in another language, another way of thinking, another culture.

From year 2012 she was Vice President of Writer´s Center West, with office in Gothenburg and she became President of the organisation in Mars 2017.
Latest appearances 2017: Readings 8th of April in Borås in with the Poet collective PoPP; in Iceland 3 – 7 June with members from PoPP at Art gallery LA in Hveragerdi, Book café Nordurbakki in Hafnarfjördur and finally the Nordic house in Reykjavík. and in the end of June in Albanian: 27th in Fear Library and 28th in the library of Berat.

Foto Sokol Demaku. Albanien juni 2017

The 9th September, readings att Not Quite, Fengerfors i Dalsland - within the feministic projekt Interflicktion.


The 3st October to 4th of November, a several readings in Skopje Macedonia, 
24th of November, reading at the bookfear of Lubiljana, Slovenien 

Artikle i GöteborgsPosten:
http://www.gp.se/kultur/kultur/f%C3%B6rening-f%C3%B6r-litter%C3%A4ra-m%C3%B6ten-1.4306217
With Kierkegaard in Cambodia; an essay from 2009
http://kristinbjarnadottir.blogspot.se/2009/07/


Tuesday, June 07, 2016

"Cirkus" på Aliasteatern

foto Göran Sterner. Kristín Bjarnadóttir läser tangodikt.

 


På Aliasteatern

Stockholm 4 juni 2016
för Birgitta Holm 80 år




Tango är mer än steg; den är vad som sjunger i folk 

och det som rör sig dem emellan.

Dansen är mer än misstag; den är en kompass

i korsryggen.



från boken: Jag lutar mig mot dig och flyger - 
en tangoresa
av Kristín Bjarnadóttir
(Staka 2009)