Saturday, July 07, 2018

Andra tystnaden


jag söker dig vid ett vattendrag,
som låter rinnande låter som det är
utan uppehåll

jag söker dig vid spegelsjö
när vinden lagt sig
jag söker dig som låter morgon
när fiskarna bryter den släta ytan

jag söker dig i havsbandet bort om alla
läten bortom stilla drömmar
söker dig så ohörbar

Första tystnaden


[Tyst - jag talar
Tyst - jag skriver
Tyst - jag tänker]

säg inget, skrik inget
börja inte nu
inga maskiner nu

nej inte ens den elektriska tandbörsten tack

Stäng av kylskåpet
det brummar stäng av
motorvägen den tar
livet av mig och massor
med andra människor

Varför måste du sätta fläkten på när du
kokar vatten!

Tystnad - hur går det till?

Jag läser om Albanien på Envar Hoxas tid.
Om hur det kunne vara så tyst. Hur de som var med beskriver processerna. Extra tydliga blir konsakvensen av "misstag" när det gäller de förtroendevalda i Kvarteret i Tirana. Hur en minister kunde över en natt förfandlas till "folkets fjände". I bland på grund av en utsaga. I bland på grund som var svårbegriplig för alla, men det kunne gå till så att man var omplacerad för att åta sig en omöjlig uppgift som redan var dömd till att misslyckas.

I Peter Kadhamamrs intervjuer med anhöriga till de som dömdes till döden som "Folkets Fjände" under kommunisttiden går det verkligen att ana hur "Största (o) möjliga tystnad" var förutsättningen för det totalitära systemets överlevnad.

Det var inte bara den personen som utsattes för kritik - som ofta ledde till fängrlse exil eller dödsdom -, och dennas släkt som var utsatt. Det fanns de ingifta i familjen som ställdes för valet: Partiet eller datter till "folkets fjände". Det finns de som berättar om detta från båda sidor. -  Han kysste mig på pannan, som jag vore ett barn, berättar en kvinna: - Då visste jag att han tagit ett beslut,  att skulle lämna mig. En dag kom han inte hem. Senre kom det skilsmessopapprer.

Man talade inte om politik i hemmet. Man frågade inte vad som blev av vänner och deras familjer som försvann. Det berättas det om år och åter igen, bl.a. av barn till ministrar ohc andra högt uppsatta i kvarteret. Det gick inte att fråga sin pappa. Det fanns avlyssningar över allt och alla spionerade på alla. Tystnaden var en överenskommelse för att överleva. Det kunne kosta en dyrt att hälsa på en medlem i familjen till en "folkets fjende".

Råkade man se en familje föras bort från sitt hus så vände man sig bort. Frågade inget. Det fanns särskilda sammankomster för "kritik" och utfrågning och lika så för att läsa upp dommar. Att applodera en dösdom för att visa sitt stöd för Partiet var det alla skulle göra. I bland applåderade även de dömda ock dennas familj även om det inte hadde mera att förlora.DEt är rysande märklig läsning, Kadammers bok Vi som var så Lyckliga (2017) med undertiteln Liv och död i en kommunistisk diktatur.

Här finns det även intervju med författaren Ismail Kadaré (sid 162). Man kan undra hur han klarade sig med sina tydliga allegorier. Han berättar här lite kort om Envars reaktioner och beslut, samt samarbete med hans fru, och hur de "mest fruktansvärda anklagelser, som att jag var bourgeoisiens agent och liknande verkade som vaccin. Dessa anklagelser virvlade runt -  och ändå fängslades jag inte! Jag vande mig, de andra vande sig." Och han berättar hur Envar Hoxa höll med säkerhetspolisen och polisbyrån när han samtalade med dem, men förhöll sig helt annorlunda i mer liberala kredsar, där sa han att "man måste ha överseende med författare eftersom de inte förstår bättre.

I andra delen av boken drar författaren med hjälp av intervjuer, upp två paralella tendenser inom Albanien på sextiotalet och sjuttiotalet, å den ena sidan "absolut renhet" (Albanien proklamerades som världens första ateisiska stat, och man avlegsnade gradbestämmelser i det militera och markerade att hierakier inte skulle finnas), och å andra sidan uppmuntrade Envar Hoxa i ett berömt tal på universitetet, att partiet skulle uppmuntra den musik som ungdommen tycket om och nationens orkestra tilläts även spela utländsk musik.

"Det var en tid av djärv nyfickenhet" konstanterar Kadhammar och följer upp med berättelse av Fatos Lubonja, son till Todi Lubonja, medlem i centralkommittén och chef för televisionen.

Fatos berättar att under det sista året på gymnasiet när en vän till honom, Mado, föreslår att de går och tittar på en politisk rättegång: "De ska döma en kille till sju år, han har pratat mot regimen på grund av majsbrödet". Landet var så fattigt att det inte fanns tillräckligt med säd till bröd och den killen hadde sagt något i stil med att majsbrödet vi äter är till för grisar, inte mmänniskor ... Det kallades agitation och propaganda mot socialismen. Fatos berättar vidare om situationen och tar ochså ställning när han säger: "Vi fick gå in och höra när de läste upp dommen. Den var på tre år vilket var helt okej för det var minimistraffet för agitation och propaganda. "


***